Företal, Lars Ericson Wolke

Senare delen av sommaren 1719 var den värsta som människorna i Stockholms skärgård hade upplevt, och inte bara dom. Från Norrköping i söder och till Gävle i norr härjade hundratals ryska roddargalärer med tusentals soldater ombord och brände allt man kom åt. Vågor av flyktingar lämnade öarna och försökte förtvivlat söka skydd längre inåt landet, inte minst i Stockholm.

Det systematiska brännandet av torp, hemman, bruk, ja, i stort sett alla byggnader som kom i deras väg, var inte ett utslag av en allmän rysk förstörelselusta, utan tvärtom fanns det en rationell avsikt bakom deras agerande. Det stora nordiska kriget hade pågått i nästan två decennier, från år 1700, och trots att den svenska armén hade krossats vid Poltava nere i Ukraina sommaren 1709 så hade Sverige inte gett upp. Inte ens den stegvisa ryska ockupationen av Finland åren 1713-14 hade fått svenskarna att ge upp. Ryska rädföretag mot Gotland 1715 och 1717, där mindre grupper av civila kidnappades innan angriparna drog sig tillbaka, visade hur faran kom allt närmare det svenska kärnlandet.

Visserligen hade fredsförhandlingar, eller snarare fredssonderingar, i flera år pågått mellan Sverige och Ryssland. Efter brittisk medling kunde konkreta fredsförhandlingar mellan svenska och ryska delegater inledas i maj 1718 på Lövö i Ålands skärgård. Sedan Karl XII stupat i Norge i november 1718 så var den nya svenska ledningen splittrad, mellan tronföljaren drottning Ulrika Eleonora och sedan hennes make kung Fredrik I å ena sidan, och å den andra en riksdag som kraftigt stärkte sin ställning efter det karolinska enväldet.

Men vem som hade makten i Sverige gav inte omedelbart utslag i fredsförhandlingar, tvärtom försökte de olika aktörerna, var och en på sitt sätt, rädda vad som räddas kunde av det svenska stormaktsvälde som nu till betydande delar kontrollerades av ryska ockupationstrupper.

Ännu så sent som på våren 1721 diskuterade man i den svenska ledningen olika möjliga alternativ för att återta de till Ryssland förlorade baltiska provinserna, Estland och Livland. Inte minst Estland försökte man från svensk sida i det längsta återfå förhandlingsvägen eller i strid. Mer eller mindre högtflygande och föga realistiska planer på att med hjälp av Preussen, Hannover, Österrike och, inte minst, Storbritannien, kunna återta och behålla i alla fall Reval (Tallinn) och Ösel bollades runt i den svenska politiska och militära ledningen intill krigets sista månader. Men från rysk sida var man orubblig, om Sverige ville att de ryska trupperna skulle evakuera Finland och återlämna den östra riksdelen, då kunde man helt glömma eventuella positioner söder om Finska viken.

Precis som det för Sverige var strategiskt viktigt att ha fästen på båda sidor om Finska viken, med tanke på eventuella kommande krig mot Ryssland, så var det från rysk sida lika viktigt att förhindra detta. Med Reval och Ösel i fortsatt svensk kontroll skulle den svenska flottan kunna spärra utloppet ur Finska viken för den ryska flottan, och därmed säkra norra Östersjön som ett hav under svensk marin kontroll. Föga förvånande var detta ett scenario som man från rysk sida inte ville acceptera.

Det är mot denna bakgrund man ska se de ryska anfallen längs den svenska ostkusten sommaren 1719. När Sverige ett drygt halvår efter Karl XII:s död inte visade några tecken på att ge efter i fredsförhandlingarna så valde ryssarna att öka det militära trycket på Sverige. Ett direkt angrepp på Stockholm bedömdes som alltför riskfyllt, utan istället valde tsar Peter och hans rådgivare att utnyttja det vapen som visat sig så effektivt under erövringen av Finland åren 1713-14, nämligen roddargalärerna. De både rodda och seglade fartygen var gjorda för snabba manövrar i grunda skärgårdsfarvatten.

Från svensk sida fanns det ännu inget egentligt motvapen. De första svenska skärgårdsgalärerna hade börjat byggas så sent som 1715, som en direkt konsekvens av det ryska uppträdandet i finska farvatten, men ännu var dessa förband på tok för svaga för att kunna bjuda ryssarna något motstånd. De stora linjeskeppen och fregatterna i den svenska linjeflottan var, mätt i bestyckning, vida överlägsna de ryska galärerna, men i gengäld kunde de inte manövrera i trånga sund och grund farvatten där ryssarna tog sig fram. Dessutom behövdes den svenska seglande flottan både som vakt mot den danska örlogsflottan, men också mot den ständigt växande ryska örlogsflottan ute till havs i Östersjön.

Det är förklaringen till att ytterst få svenska örlogsfartyg sändes från huvudbasen i Karlskrona till Stockholms skärgård sommaren 1719. Det handlade inte om nonchalans eller ignorans, utan om en rationell bedömning om var fartygen gjorde mest nytta, och det var inte i Stockholmsskären oavsett hur stort hotet var där. Visserligen kunde svenska örlogsfartyg teoretiskt fånga in de ryska galärerna medan de seglande över öppet vatten mellan Åland och den svenska kusten, men det var en kort sträcka och missade man sitt byte där, ja, då var möjligheten överspelad och de svenska fartygen befann sig i farvatten där de gjorde föga nytta.

På ett liknande sätt ska man bedöma den av eftervärlden ofta hårt kritiserade svenska försvarstaktiken att i princip lämna skärgården öppen för anfall, medan de arméförband som disponerades drogs samman kring Stockholm. Regenten kung Fredrik I var, en ofta orättvis historieskrivning till trots, en mycket erfaren militär. Han såg tveklöst riskerna med att sprida ut de relativt fåtaliga svenska trupperna i skärgården, där de inte kunde förflyttas snabbt om situationen ändrades eller, än värre, kunde kringgås eller isoleras av de lättrörliga ryska galärerna. Klokare rent militärt var då att dra tillbaka alla förband från skärgården, förutom spärrfartyg av olika slag vid Vaxholm, i det yttersta syftet att skydda Stockholm.

Konsekvensen blev brutal för skärgårdsbefolkningen som fick se sina hem helt tillspillogivna utan att den svenska militären lyfte ett finger för att försvara dem. Sedan trupper från Södermanlands regemente och männingssoldater (ett slags lokalförsvarsförband) från Södermanland och Östergötland i augusti 1719 hejdade en landstigen rysk styrka vid Södra Stäket så avvärjdes en situation som hade kunnat utvecklas till en akut fara för själva Stockholm.

Rent militärt kan man säga att den ryska sommaroffensiven mot Stockholms skärgård, och angränsande kuststräckor söder och norr därom, var en framgång, men den politiska effekten uteblev. Svenskarna blev inte medgörligare i fredsförhandlingarna. Nya ryska försök att angripa den svenska ostkusten gav begränsad framgång.

Visserligen resulterade ryska galärers angrepp längs Norrlandskusten sommaren 1721 i en del taktiska framgångar, men någon fullständig seger garanterade de inte Ryssland. Tvärtom, så hade brittiska örlogsfartyg redan 1720 seglat in och lagt sig tillsammans med svenska i Stockholms skärgård som en tydlig, diplomatisk, varning till tsar Peter att kung Georg I och London inte skulle acceptera ett upprepande av 1719 års härjningar eller något än värre. Sommaren 1720 hade svenska örlogsfartyg närmast utraderat en eskader av ryska skärgårdsgalärer i en strid vid Ledsund i Åland skärgård.

Även Ryssland var nu krigstrött, man glömmer lätt att det var en mycket sliten segrare som fått betala dyrt i människoliv och pengar för det två årtiondena av krig. Redan 1720 hade betydande delar av Sveriges tyska provinser övergetts i fredsavtal med Hannover och Preussen. Den 30 augusti 1721 undertecknades freden i Nystad. Det svenska stormaktsväldet låg i spillror: Estland, Livland, Ingermanland, en del av Karelen och Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö. Men i gengäld förband sig ryssarna att utrymma resten av det ockuperade Finland, och därmed återfick Sverige sin östra riksdel, vilket självfallet skattades högre än alla baltiska provinser.

Fick då de fruktansvärda härjningarna i Stockholms skärgård sommaren 1719 någon militärpolitiskt betydelse? Ja, det är svårt att säga, men definitivt inte direkt. Men det var en byggsten på den väg som tvingade ett motspänstigt Sverige fram mot freden i Nystad två år senare. Samtidigt visar den ryska evakueringen av Finland att man i S:t Petersburg var sliten och verkligen önskade fred, och därför var beredd till eftergifter. Ur rysk synvinkel hade förstörelsen i Stockholms skärgård inte gett det resultat man hoppats på.

Men för kanske så många som 20 000 skärgårdsbor, som fick se sina hem gå upp i rök, torde de storpolitiska övervägandena ha spelat mindre roll. Det faktum att det idag, nästan exakt 300 år efter katastrofen, knappast inte går att hitta några byggnader i skärgården som är äldre än 1719 visar på vidden av katastrofen. Det är därför Gunnar Linds bok om Brända hemman är så viktig. Trots att många redan har skrivit om rysshärjningarna så är det nu för första gången som vi får en utförlig och noggrann redogörelse för det öde som drabbade skärgården och dess invånare, bokstavligen ö för ö. Den redovisningen garanterar att Gunnar Linds arbete kommer att fungera som standardverk och uppslagsbok för lång tid framöver. Samtidigt utgör den ett minne över det hemska öde som, i skuggan av det storpolitiska spelet och de militära övervägandena, drabbade tusentals skärgårdsbor den i dubbel bemärkelse heta sommaren 1719.

Lars Ericson Wolke

Professor i historia vid Försvarshögskolan, Stockholm




Bild: Lars Ericson Wolke i Pearl Harbor. Foto: Lars Ericson Wolke