Förord

Stockholms skärgård har fascinerat mig ända sedan jag var barn och tillbringade mina första somrar där. Självklart har det med vattnet och öarna att göra, de miljoner små vikar, sund, kobbar och skär som bildar en så säregen miljö som egentligen bara kan utforskas och upplevas med båt. Något nytt väntar bakom varje udde.

Men det har också att göra med landhöjningen, att skärgården är en uråldrig jätte som oändligt tyst och långsamt reser sig ur havet. En värld som sakta föds eller förändras inför våra ögon. Den är både urgammal och ny samtidigt.

Vart jag än kom i skärgården fick jag höra hur ryssarna en gång i en avlägsen forntid hade bränt den ö jag befann mig på. I vuxen ålder började jag ställa frågor för att få veta mer. Men det var få som kunde berätta vad som egentligen hände och när det var, varför öarna hemsöktes, var gårdarna hade legat och vilka som hade bott där.

Det sätter fantasin i rörelse och väcker den för mig kanske viktigaste frågan: hur var livet i skärgården då, för trehundra år sedan? Hur bodde skärgårdsbönderna, vad levde de av och hur var deras liv?

Någon gång för snart tjugo år sedan föddes tanken att skriva en bok om livet i skärgården i början av 1700-talet med ryssarnas anfall 1719 som utgångspunkt. Vilka öar drabbades, var låg gårdarna, vilka bodde där, hur levde de och hur gick det för dem sen? Vilka lokala berättelser finns och hur har händelsen påverkat öborna, skärgården, språket och traditionerna?

Boken

Jag har skrivit på den boken till och från sedan dess och projektet har blivit större varje gång jag har satt mig vid tangentbordet. Så småningom insåg jag att berättelsen är för stor och omfattande för att få plats i en bok, den behöver delas upp i två eller kanske fler delar.

Detta är den första delen och den täcker området mellan Björkö i norr och Södermöja i söder. Jag har, lite provokativt, valt att kalla den Brända hemman Roslagen, väl medveten om att begreppet Roslagen har många definitioner. Av praktiska skäl har jag valt att dra gränsen i vattnen norr om Vaxholm och Värmdö.

Anfallet

Ryssarnas anfall kallas ibland skärgårdskriget, men det är grovt missvisande. Det var inget krig, det var ett fientligt angrepp på en oskyddad civilbefolkning. Det fanns inget försvar och angreppet kan närmast liknas vid en systematisk terrorhandling.

Inom loppet av några veckor brände eller skövlade ryska soldater ett tusental gårdar mellan Björkö och Landsort. Sammantaget lades över 10 000 byggnader i aska och ruiner. Förödelsen var fullständig, det mesta utom kyrkorna var nedbränt, sönderslaget eller stulet.

Cirka10 000 personer blev hemlösa, nästan hela skärgårdens befolkning. Det motsvarade en femtedel av dåtidens befolkning i Stockholms stad. De flesta var fatti­ga bönder som förlorade allt. Den ekonomiska förlusten uppskattas till mer än två miljoner daler kopparmynt, vilket kan jämföras med kronans årliga inkomster vid denna tid: cirka femton miljoner daler.

Men Stockholms skärgård var bara en del av det område som härjades, hela vägen från Gävle i norr till Norrköping i söder. Sammanlagt anses de ekonomiska skadorna ha varit över 18 miljoner daler och 140 000 personer drabbades, nästan en femtedel av befolkningen i hela nuvarande Sverige.

Underlagen

Ämnet har behandlats i en rad böcker genom åren, men perspektivet är nästan alltid det militärhistoriska. Det är intressant i sig, men jag ville främst skriva berättelsen utifrån skärgårdsbornas perspektiv och använda den för att beskriva skärgårdens historia och kultur.

Utgångspunkten har varit de summariska dokument över drabbade gårdar som upprättades av myndigheterna 1722 och bär den något otympliga titeln ”Förtechning som utwijsar dhe Hemman och Lägenheter, hwilcka Åhr 1719 äro af Fienden Ryssen förbrände och ruinerade wordne, så till Huus och Byggningar som Lös Ägendomb”. Den gjordes för att avgöra vilka hemmansägare som skulle få kompensation, men har stora brister, vilket konstaterades redan när den gjordes. Ändå är det den bästa utgångspunkt som finns. Jag har sedan kompletterat den med uppgifter från många håll.

Mitt mål har varit att skapa en sammanhållen berättelse av alla de mer avgränsade historiska böcker som har givits ut och alla de lokala underlag som finns på öarna men som sällan sprids vidare eller sätts in i sitt sammanhang. Många människor har bidragit till arbetet genom att tipsa om underlag, dela sin kunskap med mig, guida mig på öarna och öppna hembygdsföreningars arkiv eller leta bland egna dokument. Utan dem hade inte boken varit möjlig.

På det sättet blir berättelsen mer komplett, även om många osäkerheter återstår. Men framför allt blir det en berättelse om livet i skärgården.

Jag ser alla dessa underlag som ett träd. De officiella dokumenten från åren efter anfallet är rötterna, medan stammen och de stora grenarna skapas av den forskning som har publicerats av historiker. Därifrån sprider sig grenar som blir allt tunnare och längst ut finns bladen, de lokala berättelserna, ibland med svagt stöd i vetenskaplig litteratur. De ger trädet färg och liv – ibland är de litet skakiga, men utan dem är trädet kalt och dött.

Kartorna

Ett sammanträffande är att den första riktiga kartan över skärgården ritades strax innan ryssarna härjade bland öarna. I början av 1690-talet fick Lantmäteriets dåvarande direktör Carl Gripenhielm i uppdrag av kungen att skapa en skärgårdskarta där alla öar och gårdar skulle finnas med. Dessutom skulle han mäta upp djupet och kartlägga farleder för sjöfarten.

Det var en monumental uppgift att på några få år kartlägga skärgården, men resultatet blev stora och vackra kartor, målade på dukar där de flesta gårdar och öar finns utmärkta. Jämfört med dagens kartor var de inte mycket att lita på, men de blev epokgörande och är utgångspunkten för vår tids sjökort.

Gripenhielms kartor har varit en viktig utgångspunkt i mitt arbete och jag har använt dem för att illustrera stora delar av boken. Men läsaren måste ha i åtanke att kartorna inte har en riktig kompassriktning, norr ligger ofta nästan 90 grader fel.

Stor betydelse för berättelsen har även de kartor som upprättades över gårdarna av de kringresande lantmätarna på 1640-talet, främst den ihärdige Sven Månsson, som kartlade en stor del av öarna i mellanskärgården. Det blev hundratals kartor över några få år.

De är begränsade till gårdarnas omedelbara omgivning, men är ofta detaljrika och innehåller nästan alltid en förklaring, en Notarium Explicatio, där lantmätaren med stor noggrannhet har plitat ned uppgifter om gårdens areal, skördar, fiskevatten och betesholmar.

Förutom att de bidrar till detaljkunskapen om öarnas historia och livet på gårdarna, har de även förgyllt ett annars ibland enahanda sökande bland torra och svårlästa texter.

En början

Historien är bara sann i det ögonblick den be­skrivs har någon sagt. Det kommer ständigt ny kunskap som får oss att omvärdera vår bild och berättelsen kan ändras över en natt genom ny kunskap.

Det gäller i allra högsta grad för denna bok och skildringarna av de lokala händelserna. Av nödvändighet bygger de ofta på osäkra uppgifter, men de är ändå värda att föras vidare, dels i förhoppningen att de någon gång kan kompletteras, bekräftas eller dementeras, men även för sin egen skull. De är en del av vårt kulturarv och vår vardag.

Brända hemman är min egen berättelse utifrån vad som finns nedtecknat av andra. Utan tvekan kommer historien att visa att jag har fel på många punkter. Men förhoppningsvis kommer den även att bidra till skrivandet av historien om det ryska anfallet mot skärgårdsbefolkningen och om livet i skärgården.

Värmdö, sommaren 2018

Gunnar Lind, författare



Bild: Författaren, Rögrund i juli 2018. Foto: författaren